Den där tanken som fanns där hela tiden. När man tänkte på den så var det ju roligt, man skrattade för sig själv när man funderade på hur det skulle vara om det var verklighet. Men sen när det visar sig att det man tänkt, som hade varit så kul i huvudet, är helt och fullt sant så är det inte så kul längre, hela världen vänds uppochner. Det är svårt att förstå att man kan reagera så annorlunda på saker som visar sig vara  saker man egentligen inte tänkt på att de kunde vara. Eller indirekt så hade jag ju tänkt det, hade haft det i bakhuvudet, så själva saken var ju ingen chock men när man sen fattade vad det var som hänt så blev reaktionen konstig. Kanske överdriver jag, men det är skumt hur lite man känner sig själv i vissa situationer. Jag undrar vad jag kommer att göra åt detta, antagligen så borde jag inte göra något alls, men hur ofta gör man det man borde göra?

/ EllenHeiman



         Fråga inte varför jag bara kände för att sätta denna bilden här.