Hon låter tårarna rinna nerför kinderna, för det är sista gången. Hon låter det trassliga håret vara trassligt, för det är sista gången. Hon tittar ut genom det lilla fönstret i badrummet där hon står och håller hårt om föremålet i handen. Hennes ögon möter, utanför fönstret, ett mörker av tystnad, ett mörker av längtan. Längtan efter något bättre, något ljusare, längtan efter något mer. Hon sluter sina ögon och försvinner in i en värld bortom horisonten, en värld där mörkret förvandlas till hopp, en värld där hon kan vara för sig själv, vara sig själv. Hon blundar hårdare, hårdare, och hårdare... Så släpper hon taget, hon är fri. Äntligen, är hon fri.