Det är konstigt egentligen. Ibland är det svårt att förstå att något som emellanåt är så frukansvärt krångligt också kan vara så lekande lätt. Jag tror att det beror mycket på hur man ser på saker och ting, på något sätt blir livet vad man gör det till. 

         Man kan se på sig själv som en person alla hatar, ingen vill vara med, aldrig kommer bli något. Eller så kan man inte göra det. Man kan se livet som en enda lång väg fylld med problem. Eller som en enda lång väg fylld med möjligheter. Man kan se på andra människor som idioter fulla av skit som bara tar plats här i världen. Eller så behöver man inte tänka så mycket på dem. Man kan se på kärlek som något som händer andra, något som förstör, något som lämnar eller aldrig ens kommer. Eller så kan man helt enkelt finna kärlek i minsta lilla grej och se det fantastiska i att älska varje dag. 

Men som sagt, jag önskar att jag vore en person som levde livet fullt ut och tog vara på varje ögonblick istället för att gömma mig bakom första bästa problem och se ögonblicken fara förbi.