i Ellens huvud just nu..
Hello träningsvärk
som jag har saknat dig!
Spenderade några timmar i hallen igår, kändes som hemma! Skönt att vara igång igen. Det får bli ett besök till idag, banne mig! Träna bort träningsvärken lite.
favorit i repris
ååååh, scrubs!
alldeles för längesen!
Jag måste ägna lite tid med JD and Turk snart.
Typ åtta säsonger lång tid.
Mm, mm, mm!
alldeles för längesen!
Jag måste ägna lite tid med JD and Turk snart.
Typ åtta säsonger lång tid.
Mm, mm, mm!
vardagslyx i hufvudstaden
Igår drack man "champange" och åt jordgubbar i pyjamas,
undrar vad denna kväll bjuder på.
Dagens visdomsord:
Söker man jobb på café/restaurang ska man knappast
avslöja att ens motto är 'Lite skit rensar magen.'
avslöja att ens motto är 'Lite skit rensar magen.'
min dag
Vad är det för en dag?
Är det en vanlig dag?
Nej det är ingen vanlig dag
för det är Ellens födelsedag!
Hurra Hurra Hurra!
Är det okej att bara vara normal?
Jag har så många frågor i huvudet, så mycket jag tänker på nu, så mycket att jag inte vet vad jag ska skriva.
Då och då är jag rädd att jag använder vissa ord så mycket att de blir betydelselösa, slutar fylla sin funktion. Men då vill jag tänka att ord inte kan göra det. Varje gång man använder ett ord så är det ett nytt ord, även om man använt det innan. Så är det inte samma ord. Nu kommer något klurigt, men som jag tror på och det är att samma ord kan ha samma betydelse fast olika. Älskar är ett sånt ord. Att älska en annan människa. Jag är lite rädd för att använda det ordet för att beskriva hur jag känner för någon, även om personen är nära, just för att det är för mig ett sådant starkt ord. Ändå använder jag det ofta för att berätta hur mycket jag älskar en speciell film, glass, att sova länge på morgonen, att titta på stjärnorna, att läsa poesi och så vidare.. För mig är det inte samma sak som om jag skulle säga jag älskar dig till en person. För älskar är ett ord som, kan man säga skiftar, lite i betydelse beroende på med vilket ord det sätts ihop med. Fast inte i betydelse egentligen, kanske status. Man älskar inte glass på samma sätt som man älskar sin syster eller bror. Ändå använder man samma ord.
Om vi tar en bit av mig och en bit av dig, blandar dem,
ser om de bildar någonting tillsammans, om de passar ihop.
För då kan man göra så sen, om man vill, ta bit för bit och sätta ihop till något,
något som ingen annan har satt ihop förut.
ser om de bildar någonting tillsammans, om de passar ihop.
För då kan man göra så sen, om man vill, ta bit för bit och sätta ihop till något,
något som ingen annan har satt ihop förut.
Jag vill skriva något bra, något fint, något jag kan vara stolt över att jag kommit på alldeles själv. För det är något jag tycker om. När jag skrivit något jag tycker är så bra att jag läser det om och om igen. Nu är det så många tankar om människor, livet, kärlek, vänskap, gråt, lycka i mitt huvud att jag inte kan få till någon slags sammanhängande text alls. På ett sätt gör det mig lite frustrerad, irriterad, på att jag inte har orken att faktiskt sortera alla de där outgrundliga tankarna och sätta ihop dem till något sånt där som jag sedan kan vara stolt över.
Jag hör ofta det där.. att skönheten finns på insidan.
Är det för att utsidan är ful?
Kan man få vara ful och nöjd? Kan man få vara ful och onöjd?
Jag tror jag älskar att läsa poesi. Det är något utav det bästa jag vet. Att se hur ord tillsammans inte bara bildar meningar utan känslor, tillstånd, tankar. Hur texter kan förmedla något så mycket mer än bara det som går att skriva. Jag är svag för ord. Stora ord. Svåra ord. Ord jag inte förstår, ord som får mig att fundera. Jag tycker det är så fantastiskt när människor kan skriva texter och använda sig av ord. ORD. Man säger att ord är överflödiga, "vad som räknas är det vi gör inte vad vi säger". Då är det väl inte så konstigt att det är så svårt att få människor att lyssna. Nej. Ord är mäktiga. Därför älskar jag att läsa poesi och alla slags texter som är skrivna av människor som använder sig av ord. Som vågar uttrycka sig med hjälp av ord. Som hittar ord på sina tankar och
känslor. Som kan sätta in dem i meningar, sammanhang och få mig stum av förundran att det ens gick att formulera sig så, på det sättet. Det är något jag imponeras av. Formuleringar. Jag önskar jag kunde använda mig av de svåra, stora, råa orden som jag älskar att läsa.
Kan man få vara ful?
Men det är sant. IBLAND, behövs det inga ord. Ibland, finns det tillfällen när man inte behöver säga något. Det är något jag förstått det senaste och jag har även stött på tillfällen i mitt liv nu när jag varit trött på ord. När ord bara faktiskt inte varit, kunnat vara, något annat än just ord. När jag varit så girig att jag velat ha mer. Men en del ord sägs inte utan mening, det har jag lärt mig. Och en del ord sägs helt utan mening. Ofta säger jag det senare. Det irriterar mig också, när jag använder fel ord. Eller när rätt ord bildar fel mening.
Jag vill så gärna få det ut ur mitt huvud och in i verkligheten.
Jag är så otålig just nu.
Jag försöker febrilt komma på något bra att avsluta detta med. Jag försöker komma på några stora ord. Eller åtminstone få de små orden att verka stora, för det är ju nästan ännu bättre. Men jag kan inte komma på något, eller snarare, jag kan inte få ihop något.
Jag önskar att mitt namn ingick i ditt ordförråd.
Bredvid alla svåra och stora ord.
Bara du, är en vacker formulering.
Bredvid alla svåra och stora ord.
Bara du, är en vacker formulering.
Underbara imorgon
Ibland önskar jag att jag vore en person som istället för att se och göra livet så komplicerat som möjligt, skulle se och göra livet så enkelt som möjligt.
Det är konstigt egentligen. Ibland är det svårt att förstå att något som emellanåt är så frukansvärt krångligt också kan vara så lekande lätt. Jag tror att det beror mycket på hur man ser på saker och ting, på något sätt blir livet vad man gör det till.
Man kan se på sig själv som en person alla hatar, ingen vill vara med, aldrig kommer bli något. Eller så kan man inte göra det. Man kan se livet som en enda lång väg fylld med problem. Eller som en enda lång väg fylld med möjligheter. Man kan se på andra människor som idioter fulla av skit som bara tar plats här i världen. Eller så behöver man inte tänka så mycket på dem. Man kan se på kärlek som något som händer andra, något som förstör, något som lämnar eller aldrig ens kommer. Eller så kan man helt enkelt finna kärlek i minsta lilla grej och se det fantastiska i att älska varje dag.
Men som sagt, jag önskar att jag vore en person som levde livet fullt ut och tog vara på varje ögonblick istället för att gömma mig bakom första bästa problem och se ögonblicken fara förbi.
Men som sagt, jag önskar att jag vore en person som levde livet fullt ut och tog vara på varje ögonblick istället för att gömma mig bakom första bästa problem och se ögonblicken fara förbi.
E.
för du är pusselbiten jag saknar
Pusselbit.. ja pussel ja.
Jag kände så för att pussla. Så jag tog fram ett 2000-bitar-pussel som jag aldrig lyckats få ihop då halva består av en klarblå himmel och det får mig alltid att galen avsluta mitt påbörjade arbete. Men i hopp om att jag skulle klara det denna gången satte jag mig på golvet och började sortera ut kantbitarna. Tio, tio pusselbitar av den förbannade blå himlen fick jag ihop innan jag tittade på de återstående 1990 pusselbitarna, tänkte att det kanske ändå inte var nu jag skulle lyckas och satte mig istället med min bok. Mycket intressant bok, Kyssar på Manhattan. Ska jag vara ärlig så är den helt galen, på ett bra sätt. I vilket fall läste jag några sidor innan jag även la den ifrån mig och satte mig här, tänkte att jag kanske skulle få ihop ett blogginlägg..
Dock blev det så att jag började pladdra på om pussel.. Inte jättelyckat kanske. Folk bloggar ju om så mycket, endel om mode och kläder och sånt.. andra har fina fotobloggar, sen de som berättar om sitt liv vad det gör, hur de gör, varför de gör det osv.. vill folk verkligen veta sånt? (vad har jag att säga till om egentligen som började detta inlägg med 'Pusselbit'), till sist har vi ju dessa människor som skriver något fint, filosofiskt, bra inlägg, ni vet de där när man får en aha-upplevelse och sitter klistrad framför orden och beundrar hur de kunnat bilda sådana fantastiska, briljanta meningar. För att sedan förstås tycka synd om sig själv för att man själv aldrig skulle kunna få ihop något lika fängslande. Jag antar att man helt enkelt får glädja sig åt att man iallafall har förmågan att kunna läsa det och på så sätt hitta ett inre lugn.. okej vafan vad det där? inre lugn..? Det är spännande att ibland bara låta fingrarna skriva det som poppar upp i huvudet, man vet aldrig vad det blir. Och eftersom jag nu tagit upp det kan jag väl lika gärna fortsätta. Inre lugn alltså.. vad är det egentligen? Någon slags självkänsla? En känsla av välbehag kanske. Det finns ju flera olika definitioner av ordet lugn, men ett inre lugn.. Jag känner att det måste vara något djupt. Eller kanske inte alls. Är det det människan (migsjälv tex) alltid tar fel. Saker och ting kanske inte alls är så djupa som man tänker sig att de är. Livet kanske är ett pussel, där vi alla är pusselbitar. Vissa passar ihop, andra inte, men vi alla spelar lika stor roll för utan alla pusselbitar blir aldrig pusslet helt, aldrig färdigt. För vissa, kantbitarna, är det lätt att hitta sin plats. För andra tar det helt enkelt lite längre tid att finna var och med vilka man hör hemma. Men man kan liskom vara lugn, behöver aldrig ifrågasätta sig själv eller sin existens, för man vet att någonstans så har jag en alldeles egen speciell plats där bara jag passar, ingen annan, bara jag, det är min plats. Jag tror jag gillar den idén, att livet är ett pussel. Jag vet inte men på något sätt så känns livet lite enklare. Everyone has a purpose, a place to fill, someone to be in the great puzzle of life.
Kanske ska jag ge de resterande 1990 bitarna en chans iallafall, känner att de bara vill hitta sin plats.. jag tar med mig tålamodet och sätter mig ner på golvet igen.
Ta hand om dig, för ingen kan någonsin ta din plats,
E.
Jag kände så för att pussla. Så jag tog fram ett 2000-bitar-pussel som jag aldrig lyckats få ihop då halva består av en klarblå himmel och det får mig alltid att galen avsluta mitt påbörjade arbete. Men i hopp om att jag skulle klara det denna gången satte jag mig på golvet och började sortera ut kantbitarna. Tio, tio pusselbitar av den förbannade blå himlen fick jag ihop innan jag tittade på de återstående 1990 pusselbitarna, tänkte att det kanske ändå inte var nu jag skulle lyckas och satte mig istället med min bok. Mycket intressant bok, Kyssar på Manhattan. Ska jag vara ärlig så är den helt galen, på ett bra sätt. I vilket fall läste jag några sidor innan jag även la den ifrån mig och satte mig här, tänkte att jag kanske skulle få ihop ett blogginlägg..
Dock blev det så att jag började pladdra på om pussel.. Inte jättelyckat kanske. Folk bloggar ju om så mycket, endel om mode och kläder och sånt.. andra har fina fotobloggar, sen de som berättar om sitt liv vad det gör, hur de gör, varför de gör det osv.. vill folk verkligen veta sånt? (vad har jag att säga till om egentligen som började detta inlägg med 'Pusselbit'), till sist har vi ju dessa människor som skriver något fint, filosofiskt, bra inlägg, ni vet de där när man får en aha-upplevelse och sitter klistrad framför orden och beundrar hur de kunnat bilda sådana fantastiska, briljanta meningar. För att sedan förstås tycka synd om sig själv för att man själv aldrig skulle kunna få ihop något lika fängslande. Jag antar att man helt enkelt får glädja sig åt att man iallafall har förmågan att kunna läsa det och på så sätt hitta ett inre lugn.. okej vafan vad det där? inre lugn..? Det är spännande att ibland bara låta fingrarna skriva det som poppar upp i huvudet, man vet aldrig vad det blir. Och eftersom jag nu tagit upp det kan jag väl lika gärna fortsätta. Inre lugn alltså.. vad är det egentligen? Någon slags självkänsla? En känsla av välbehag kanske. Det finns ju flera olika definitioner av ordet lugn, men ett inre lugn.. Jag känner att det måste vara något djupt. Eller kanske inte alls. Är det det människan (migsjälv tex) alltid tar fel. Saker och ting kanske inte alls är så djupa som man tänker sig att de är. Livet kanske är ett pussel, där vi alla är pusselbitar. Vissa passar ihop, andra inte, men vi alla spelar lika stor roll för utan alla pusselbitar blir aldrig pusslet helt, aldrig färdigt. För vissa, kantbitarna, är det lätt att hitta sin plats. För andra tar det helt enkelt lite längre tid att finna var och med vilka man hör hemma. Men man kan liskom vara lugn, behöver aldrig ifrågasätta sig själv eller sin existens, för man vet att någonstans så har jag en alldeles egen speciell plats där bara jag passar, ingen annan, bara jag, det är min plats. Jag tror jag gillar den idén, att livet är ett pussel. Jag vet inte men på något sätt så känns livet lite enklare. Everyone has a purpose, a place to fill, someone to be in the great puzzle of life.
Kanske ska jag ge de resterande 1990 bitarna en chans iallafall, känner att de bara vill hitta sin plats.. jag tar med mig tålamodet och sätter mig ner på golvet igen.
Ta hand om dig, för ingen kan någonsin ta din plats,
E.
livet, vad är det?
Efter ett snack med min vän Jessika (som förövrigt är den coolaste personen i universum) så kommer temat i detta inlägg vara livet.
Detta fenomen vi alla är så välbekanta med, men är det egentligen någon som förstår sig på det? Jag tänkte att jag skulle ägna mitt liv åt att försöka göra det, förstå det alltså. Men sen kom jag på att när jag gjort det så kommer jag förmodligen vara så gammal att jag inte kan leva det. Eller, ännu värre jag kanske aldrig förstår mig på det, livet kanske helt enkelt är gjort till att vara helt obegripligt. Och här tvingas vi leva i ovisshet. Endel av er kanske undrar vad det är man behöver förstå med livet, det är väl bara att leva det? Men ni förstår, jag har kommit fram till att det måste ligga ett system bakom allt, hur skulle annars nåt sånt här stort fungera? En sak som jag tycker är klurig är det här när man föds. Det är ju en slump att man blir tjej eller kille, men är det verkligen så? Det kan ju inte stämma, för tänk om det då av ren slump bara föddes tjejer, eller bara killar? Det skulle ju inte funka, alltså är det uträknat. Jag lovar er, det måste finnas ett system. Även också då ett system om när man dör. Finns det någon slags balans mellan hur många som dör och föds? Jag menar så att det inte blir överbefolkat eller underbefolkat. Men det verkar ju skumt, ifall varje gång en människa föds, dör en annan. Kan man då göra lite barn och hoppas på att läraren ska typ drop dead eller nåt? Antagligen funkar det väl inte så, men det kan ju fortfarande inte ske av slump alltihopa. För det känns ju lagom tryggt att man går runt här och lever på slump, att man blev den man är av slump att man sen någongång kommer dö, av ren slump. Nej, då tycker jag vi håller oss till systemet istället. För jag håller fast vid att allt är planerat, in i minsta detalj.
Puss,
E
ps. För att underlätta till kommande generationer ska jag och Jessika göra en bruksanvisning till livet, den kommer alla sedan få när de föds. I den kommer det finnas kapitel som tex, 'Så går tonåren till', 'Hur man handskas med vuxenlivet och dess kriser' och 'Nu är slutet nära'. Man kommer också finna små tips och saker man faktiskt bara måste ha gjort under sin tid här. Dock kommer den ju inte vara färdig att tryckas förrän vårt slut är nära då vi vet hur man ska leva livet, så hoppas att ni klarar er. Lita till systemet! ds.
