det var magiskt

you are someone else

Vad spelar det för roll vad jag tycker, tänker, känner. Du kommer ändå alltid bara vara en ouppnåelig dröm. Du kommer alltid vara det där jag inte har, det där jag inte kan få. Hur jag kan veta detta? För du är för bra för att vara sann. Människor som du växer verkligen inte på träd. Du är inte en på miljonen, miljarden, biljonen eller någon fjuttig triljon. Nej, du är inte sånt trams. Du är du. Underbara du. Jag förtjänar inte dig, och det kommer jag aldrig att göra. Sådan är inte världen. Sådant är inte livet. Det kan tyckas elakt, det kan tyckas grymt, men en tjej som jag får inte en prins som du. Oavsett hur vacker min klänning är. Det begär jag inte heller. Det skulle vara som att sparka på den som ligger ner. Det kan jag inte göra. Vad jag kan göra, det är att inte bli kär i dig. Så jag ska inte bli kär i dig. Men jag kommer att älska dig, jag kommer att älska dig, föralltid, i smyg.

Att tänka tillbaka, läsa gamla saker som skrivits för länge sedan. Inse att människor har förändrats, att jag har förändrats, att människor har förändrat mig. Att acceptera att det som var då inte är nu. Att glömma den framtid man drömde om, att förstå att den drömmande framtid också nu är dåtid. Att förstå att det alltid finns ett nytt nu. Det som var, kommer aldrig att bli. Så jag skapar ett eget nu, en egen värld, en ny värld, utan dig. En bubbla där ingen får finnas mer än jag. Det är bara det att jag har skapat så många sånadär världar, så många sånadär bubblor och ändå har du trängt in, spräckt mitt skyddande skal och rivit min mur. Men jag gör vad jag kan, vad jag måste, jag skapar på nytt, en ny värld och en ny bubbla.

Varför, varför, varför just nu?
Det passar inte alls.
Jag vill inte det.

will it ever stop?

Nä, nu lägger jag ner! En gång för alla!

Inside my heart is breaking,

Jag vet nog inte riktigt vad jag håller på med, och helt plötsligt blev jag så osäker på det jag för bara ett litet tag sen var så säker på. Men det är så konstigt, man kan aldrig riktigt veta, man kan inte någonsin veta. Vissa saker ska man nog dock bara låta vara det dom är. Saker som varit är helt enkelt bara saker som varit. Och saker som ska bli får man helt enkelt bara vara helt ovetandes om. Ibland känns det som att jag lever någon annans liv, eller inte egentligen. Men som att jag lever något som egentligen inte händer mig. Att det bara är på låtsas, något overkligt, bara det att jag inte fattar. Att jag inte förstår att det aldrig skulle hända mig. Men det händer ju, ja visst händer det! Fast att jag nog missade en del. Men egentligen missade jag det inte alls för det var inte min tur då. Ändå känns det som att jag är ute försent. Att det jag ville ha, för länge sedan redan har passerat. Så kanske är det inte detta jag ska vara med om? Kanske är detta fel? Fast jag så gärna vill att det ska vara rätt, att jag ignorerar allt som pekar på att jag egentligen ska vara någon annanstans. Jag vill inte vara någon annanstans, det finns ingen annanstans. Eller så gör det det fast jag förnekar det också. Kanske är det dags att vakna upp och leva i verkligheten, det kanske är dags att sluta drömma. För visst är det en dröm det har varit. Från första stund. Och det har varit den bästa drömmen jag någonsin drömt.

I don't love you.
Sometimes I do.
Mostly I do.

det sista jag tänker på innan jag somnar

och det enda jag tänker på däremellan.

detgöront.

Jag känner mig sådär tom idag.. ihålig. En såndär outhärdlig saknad. Jag frågar mig själv varför. Jag vet inte.. det är bara så det känns. Tomt. Som att allt jag behöver är dig. Ditt sällskap, dina ord. 

Jag känner mig så vilsen.