Att tänka tillbaka, läsa gamla saker som skrivits för länge sedan. Inse att människor har förändrats, att jag har förändrats, att människor har förändrat mig. Att acceptera att det som var då inte är nu. Att glömma den framtid man drömde om, att förstå att den drömmande framtid också nu är dåtid. Att förstå att det alltid finns ett nytt nu. Det som var, kommer aldrig att bli. Så jag skapar ett eget nu, en egen värld, en ny värld, utan dig. En bubbla där ingen får finnas mer än jag. Det är bara det att jag har skapat så många sånadär världar, så många sånadär bubblor och ändå har du trängt in, spräckt mitt skyddande skal och rivit min mur. Men jag gör vad jag kan, vad jag måste, jag skapar på nytt, en ny värld och en ny bubbla.