för du är pusselbiten jag saknar
Pusselbit.. ja pussel ja.
Jag kände så för att pussla. Så jag tog fram ett 2000-bitar-pussel som jag aldrig lyckats få ihop då halva består av en klarblå himmel och det får mig alltid att galen avsluta mitt påbörjade arbete. Men i hopp om att jag skulle klara det denna gången satte jag mig på golvet och började sortera ut kantbitarna. Tio, tio pusselbitar av den förbannade blå himlen fick jag ihop innan jag tittade på de återstående 1990 pusselbitarna, tänkte att det kanske ändå inte var nu jag skulle lyckas och satte mig istället med min bok. Mycket intressant bok, Kyssar på Manhattan. Ska jag vara ärlig så är den helt galen, på ett bra sätt. I vilket fall läste jag några sidor innan jag även la den ifrån mig och satte mig här, tänkte att jag kanske skulle få ihop ett blogginlägg..
Dock blev det så att jag började pladdra på om pussel.. Inte jättelyckat kanske. Folk bloggar ju om så mycket, endel om mode och kläder och sånt.. andra har fina fotobloggar, sen de som berättar om sitt liv vad det gör, hur de gör, varför de gör det osv.. vill folk verkligen veta sånt? (vad har jag att säga till om egentligen som började detta inlägg med 'Pusselbit'), till sist har vi ju dessa människor som skriver något fint, filosofiskt, bra inlägg, ni vet de där när man får en aha-upplevelse och sitter klistrad framför orden och beundrar hur de kunnat bilda sådana fantastiska, briljanta meningar. För att sedan förstås tycka synd om sig själv för att man själv aldrig skulle kunna få ihop något lika fängslande. Jag antar att man helt enkelt får glädja sig åt att man iallafall har förmågan att kunna läsa det och på så sätt hitta ett inre lugn.. okej vafan vad det där? inre lugn..? Det är spännande att ibland bara låta fingrarna skriva det som poppar upp i huvudet, man vet aldrig vad det blir. Och eftersom jag nu tagit upp det kan jag väl lika gärna fortsätta. Inre lugn alltså.. vad är det egentligen? Någon slags självkänsla? En känsla av välbehag kanske. Det finns ju flera olika definitioner av ordet lugn, men ett inre lugn.. Jag känner att det måste vara något djupt. Eller kanske inte alls. Är det det människan (migsjälv tex) alltid tar fel. Saker och ting kanske inte alls är så djupa som man tänker sig att de är. Livet kanske är ett pussel, där vi alla är pusselbitar. Vissa passar ihop, andra inte, men vi alla spelar lika stor roll för utan alla pusselbitar blir aldrig pusslet helt, aldrig färdigt. För vissa, kantbitarna, är det lätt att hitta sin plats. För andra tar det helt enkelt lite längre tid att finna var och med vilka man hör hemma. Men man kan liskom vara lugn, behöver aldrig ifrågasätta sig själv eller sin existens, för man vet att någonstans så har jag en alldeles egen speciell plats där bara jag passar, ingen annan, bara jag, det är min plats. Jag tror jag gillar den idén, att livet är ett pussel. Jag vet inte men på något sätt så känns livet lite enklare. Everyone has a purpose, a place to fill, someone to be in the great puzzle of life.
Kanske ska jag ge de resterande 1990 bitarna en chans iallafall, känner att de bara vill hitta sin plats.. jag tar med mig tålamodet och sätter mig ner på golvet igen.
Ta hand om dig, för ingen kan någonsin ta din plats,
E.
Jag kände så för att pussla. Så jag tog fram ett 2000-bitar-pussel som jag aldrig lyckats få ihop då halva består av en klarblå himmel och det får mig alltid att galen avsluta mitt påbörjade arbete. Men i hopp om att jag skulle klara det denna gången satte jag mig på golvet och började sortera ut kantbitarna. Tio, tio pusselbitar av den förbannade blå himlen fick jag ihop innan jag tittade på de återstående 1990 pusselbitarna, tänkte att det kanske ändå inte var nu jag skulle lyckas och satte mig istället med min bok. Mycket intressant bok, Kyssar på Manhattan. Ska jag vara ärlig så är den helt galen, på ett bra sätt. I vilket fall läste jag några sidor innan jag även la den ifrån mig och satte mig här, tänkte att jag kanske skulle få ihop ett blogginlägg..
Dock blev det så att jag började pladdra på om pussel.. Inte jättelyckat kanske. Folk bloggar ju om så mycket, endel om mode och kläder och sånt.. andra har fina fotobloggar, sen de som berättar om sitt liv vad det gör, hur de gör, varför de gör det osv.. vill folk verkligen veta sånt? (vad har jag att säga till om egentligen som började detta inlägg med 'Pusselbit'), till sist har vi ju dessa människor som skriver något fint, filosofiskt, bra inlägg, ni vet de där när man får en aha-upplevelse och sitter klistrad framför orden och beundrar hur de kunnat bilda sådana fantastiska, briljanta meningar. För att sedan förstås tycka synd om sig själv för att man själv aldrig skulle kunna få ihop något lika fängslande. Jag antar att man helt enkelt får glädja sig åt att man iallafall har förmågan att kunna läsa det och på så sätt hitta ett inre lugn.. okej vafan vad det där? inre lugn..? Det är spännande att ibland bara låta fingrarna skriva det som poppar upp i huvudet, man vet aldrig vad det blir. Och eftersom jag nu tagit upp det kan jag väl lika gärna fortsätta. Inre lugn alltså.. vad är det egentligen? Någon slags självkänsla? En känsla av välbehag kanske. Det finns ju flera olika definitioner av ordet lugn, men ett inre lugn.. Jag känner att det måste vara något djupt. Eller kanske inte alls. Är det det människan (migsjälv tex) alltid tar fel. Saker och ting kanske inte alls är så djupa som man tänker sig att de är. Livet kanske är ett pussel, där vi alla är pusselbitar. Vissa passar ihop, andra inte, men vi alla spelar lika stor roll för utan alla pusselbitar blir aldrig pusslet helt, aldrig färdigt. För vissa, kantbitarna, är det lätt att hitta sin plats. För andra tar det helt enkelt lite längre tid att finna var och med vilka man hör hemma. Men man kan liskom vara lugn, behöver aldrig ifrågasätta sig själv eller sin existens, för man vet att någonstans så har jag en alldeles egen speciell plats där bara jag passar, ingen annan, bara jag, det är min plats. Jag tror jag gillar den idén, att livet är ett pussel. Jag vet inte men på något sätt så känns livet lite enklare. Everyone has a purpose, a place to fill, someone to be in the great puzzle of life.
Kanske ska jag ge de resterande 1990 bitarna en chans iallafall, känner att de bara vill hitta sin plats.. jag tar med mig tålamodet och sätter mig ner på golvet igen.
Ta hand om dig, för ingen kan någonsin ta din plats,
E.
Kommentarer
Trackback
